Letar efter svar - som alltid!
I takt med att min kognitiva förmåga sakta men säkert förbättrades under vintern 2018/2019 så blev jag såklart också mer hungrig på kunskap. Som jag alltid har varit…
Min värkande kropp som jag under åratal misshandlat med stress, för lite sömn, dålig och för lite mat har tacksamt tagit emot yogan. Under hösten 2018 hade jag några månaders uppehåll och vips blev jag snabbt sämre igen. Varför slutar man alltid göra bra saker när man börjar må bättre? Hur många har inte avslutat en penicillinkur för tidigt, bara för att man tyckte att symptomen var borta?
Jag har dock upptäckt, för att jag ska kunna hålla fast vid något, så måste jag ha känslan eller möjligheten att kunna utvecklas och komma framåt. Det måste vara lite utmanande, lite svårt och framför allt realistiskt möjligt. Annars ger jag lätt upp! Jag var nog där med mitt utövande av yogan den hösten. Det har jag förstått så här i efterhand.
I mitt hungriga sökande efter svar på vad tusan det var som fick Elizabeth att bli så tillfreds efter sin resa, så har jag läst igenom massvis med referenser på internet från människor som besökt Ashrams både kortare och längre tid. Jag har sett YouTube-filmer, läst på väldigt många hemsidor och kommer hela tiden fram till samma sak. Detta måste jag ju testa!
Yoga är så mycket mer än en massa stretch-övningar i konstiga positioner. Jag hade tidigare bara skrapat på ytan. En ny värld av utvecklingsmöjligheter börjar sakta öppna sig för mig.
Men… Nu hade jag ju tidigare lovat mig själv en massa saker. Tänka först – göra sen, andas, låta tiden gå…
Okej, jag låter tiden gå.😃
