Syfte med bloggen och lite bakgrundshistoria
Syfte
I den här bloggen tänkte jag berätta om resan till Kerala i södra Indien som jag och Malin kommer att göra i november 2019.
Inläggen inledningsvis kommer att handla om tankar inför resan, varför vi åker och vilka förväntningar jag har. Förhoppningsvis kommer jag att kunna uppdatera med inlägg under vår tid i Indien också, ifall Internet-möjligheter och tid till detta finns. Efter resan kommer jag nog att ha många tankar som jag vill dela med mig av, då kommer de med säkerhet finnas här.
I övrigt så kommer ni att få läsa om Livet och hälsan, jobb och utmaningar samt resor och fritid. Lämna gärna kommentarer om ni känner för det, eller kontakta mig direkt på [email protected].
Bakgrund
I hela mitt liv har jag varit häst-tjej och jag har haft ett stort engagemang kring allt som har med sporten att göra. Mina tjejer har även dom varit aktiva, kanske mest för att de blev ”tvungna” av mamman, men känslan för djur är stor och sitter nog i för alltid. Som häst-tjej får man ofta ta många fysiska smällar, och jag kan inte säga exakt vilken av dom det var som orsakade min nackskada, men sommaren 2016 tog det stopp. Min kropp sa upp sig totalt. Beslutet att sälja min tävlingskamrat och bästa vän var bland det tuffaste jag gjort och det går inte en dag utan att jag saknar hästlivet.
Mentalt har det varit en kamp att hitta en livsstil som jag trivs med efter detta beslut. För det är en speciell livsstil att vara så hästintresserad… Men mitt motto har alltid varit att, Stängs det dörrar i livet så öppnas det alltid nya, och så är det faktiskt. Jag är fortfarande och knackar på väldigt många dörrar, går igenom en del, kikar bara in i vissa och lämnar en del till senare. Jag är visserligen glad att jag faktiskt har massor med valmöjligheter numera. För nu finns det tid. Det fanns det inte förr. Då la jag all tid på hästarna och barnen. Motionen fick jag dessutom ”gratis”.
Då tiden kom efter 2016 och möjligheten till eftertanke växte, så släppte även min kropp till slut på alla spänningar jag byggt upp genom åren. Det finns otaliga anledningar till att den berömda ”väggen” till slut blev ett faktum och tro mig, jag har analyserat varenda en av dessa anledningar. Vridit och vänt på dem tills jag nästan blivit tossig (lösningsfokuserad som jag är). Frustrationen har stundtals varit överväldigande och det är väl inte alltid som jag tänkt helt rätt…
Förlåt till alla ni som jag genom åren (och det har varit många år) kört över, behandlat illa eller åsidosatt. Både privat och yrkesmässigt. Jag har lärt mig många läxor och även fått betala dyrt för mina misstag. Karma kallas det visst… Nu har jag lovat mig själv att andas, inte vara lika drivande, inte göra först och tänka sen, vara mer förlåtande och framför allt lyssna mer, både inåt och utåt.
En lång sjukskrivningsperiod har gett mig ännu mera tid till eftertanke. Tid som jag till en början inte alls ville ha eftersom det var otäckt jobbigt. Nu har jag dock kommit ur det värsta. Det är färdiganalyserat, acceptansen är där till fullo och jag vill bara blicka framåt.
Jag är dock fortfarande en ”sökare” efter hur jag idag vill leva mitt liv. Det fundamentala finns där med hem, en kärleksfull familj och arbete. Borde det inte vara bra då tänker de flesta, så även jag! Men jag tror att törnarna som Livet har gett mig och livsstilsförändringen som jag fortfarande går igenom, gör att jag känner mig ”spretig” och lite vilse stundtals. Detta hoppas jag att vår Indien-resa kommer att råda bot på, eller åtminstone att jag får fler ”verktyg” för att kunna hantera dessa känslor på ett hållbart sätt. Det är min målsättning i alla fall. Vi får se!
Vissa saker går dock inte att skynda på har jag lärt mig. Hur mycket man än vill. Men som jag ofta gärna säger: Jag kommer aldrig att ge upp utan att ens ha försökt! Detta kommer att bli ett så spännande och utmanande äventyr! Hoppas ni vill följa med?!
