En vecka kvar!!
Från och med nu börjar vi prata dagar innan vi åker. Inte veckor. Känns mycket bra... 😃
Igår roade jag mig själv med att kolla på två avsnitt i en programserie på SVT som heter Din Hjärna. Första avsnittet handlade om stress. (Se det genom att klicka på länken) Eftersom jag har varit drabbad av konsekvenserna av den farliga stressen i omgångar, och på olika sätt, så trodde jag att jag visste nästan allt som går att veta i detta ämne. Allt som var väsentligt åtminstone… Men ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan! Jag rekommenderar alla till att ta sig tid och titta på denna pedagogiska och lättsmälta serie. Om än man själv kanske inte är i farozonen för att trilla dit som utbränd så kanske man har någon nära vän eller släkting som behöver upplysas.
Jag kan inte säga nog många gånger hur tacksam jag är för att jag lyckats ta mig ur den hemska svackan som jag befann mig i för inte allt för länge sedan. Många gånger, oftast dagligen faktiskt, så kommer minnesbilder av hur det var när det var som värst. När jag inte klarade av att läsa en text för att hjärnan inte fixade att sätta samman bokstäver till ord eller orden till en mening, eller när jag inte visste var jag befann mig eller hur jag skulle hitta dit jag skulle (om jag ens kom ihåg det).
I gårdagens avsnitt sas det att man kan aldrig förvänta sig att en människa som befinner sig i en väldigt utsatt situation, t ex en hemlös, inte ska känna negativ stress. Så länge man befinner sig i en "hopplös" situation så börjar man aldrig må bättre. Tvärtom. Något måste hända...
Det är dessutom så lätt att "ge upp" när man befinner sig där nere på botten. Att man tar på sig offer-kappan, skyller allt på alla andra och vägrar se sin egen roll eller möjligheter till att hitta lösningar ut ur eländet.
Med strategier och en massa övning så går det att "komma tillbaka" och klara av situationer som tidigare var kraftiga stress-triggers. Jag själv har fortfarande en bit kvar inom vissa områden, men ju längre tiden går och desto fler framsteg jag faktiskt gör, så ökar hoppet om att bli bra igen. I hjärnan. För när hjärnan och dess funktioner har svikit en under så lång tid och dessutom i vissa specifika situationer, så får sig självkänslan en stor törn. Jag måste våga att börja lita på min egen kapacitet igen. Men det kommer - tids nog.
I två veckor drygt hann Malin vara fri från febern. I morse var den tillbaka igen... Under dagen har den varit upp i 40 och halsmandlarna är supersvullna. I morgon blir det till att besöka vårdcentralen igen. Undrar vad de hittar för bakterie denna gång..? Stackars Malin, hoppas verkligen vi hinner få bukt på detta. En vecka har vi på oss!
